Om en julaftonsnatt när allt förändrades: Från evolutionsbiolog till forskande lärare

Allting började egentligen en julaftonsnatt på Evolutionsbiologens laboratorium i Uppsala. Mina skalbaggar hade börjat kläckas. De brydde sig inte alls om att det var julafton, eller att det var mitt i natten. När kläckningen väl påbörjats, då var min uppgift att räkna skalbaggar av olika färger och nyanser var tredje timme i 48 timmar. Jag hade helt nyligen avslutat mina doktorandstudier och jobbade vidare med ett forskningsstipendium i ryggen. Den undervisning på 25% som jag haft under mina år som doktorand var slut. Jag var skalbaggsforskare på heltid. Ja, egentligen så forskade jag inom evolutionsbiologi och tittade på hur olika arter bildas. Att forska hade varit min dröm sedan jag var 12 år gammal. Jag levde min dröm. Ja… men… jag var skalbaggsforskare… ensam... på ett labb... mitt i natten... på julafton… jag och 40 000 skalbaggar.

Där och då slog det mig. Att jag nog var alldeles för social för hela den där grejen. Jag behövde folk omkring mig, jag ville prata, jag ville berätta, jag ville undervisa! Det var ju då jag levde upp på riktigt, det var ju det jag älskade att göra.

Steget ut i grundskolans värld var enormt. Vad hade jag gett mig in på? Varför hade jag lämnat universitetets tysta, lugna korridorer för att kliva in i detta inferno av ungdomar? Det var viss skillnad på att undervisa intresserade och drivna universitetsstudenter mot ett gäng 12-14-åringar där många inte var ett dugg intresserade av NO-ämnena och som dessutom tyckte att det vi gick igenom var för abstrakt och svårt. Och de hade rätt. Det var abstrakt och svårt. På universitetet jobbar vi mycket praktiskt med labbar, exkursioner och fältstudier. I grundskolan lyste många av dessa moment med sin frånvaro. Det fanns för lite resurser, för lite tid, för lite intresse från både lärare och ledning. Jag hade så mycket att lära ut, så mycket spännande som jag ville visa och diskutera. Men det är svårt för en ungdom att få grepp om hur ekosystemprocesser fungerar om man aldrig får ge sig ut i naturen och undersöka dem. Jag kände mig frustrerad. Det fanns så många idéer i mitt huvud, men inget som helst gensvar från den skola jag jobbade på då.

Hösten 2014 började jag arbeta som lärare på Kunskapsskolan i Enköping. Redan på intervjun gjorde jag klart att mitt mål var att bli lektor. Jag ville utveckla undervisningen i NO-ämnena och då särskilt biologi. Jag ville få undervisningen i grundskolans senare år att närma sig ett mer undersökande och ifrågasättande arbetssätt. Jag tänkte att upplevelsen som sådan skulle kunna hjälpa till att fånga och bibehålla elevernas intresse för ämnet, och samtidigt få det att bli mindre abstrakt och mer lättförståeligt. Sagt och gjort. Våren 2017 blev jag färdig lektor och under den hösten påbörjade jag det forskningsprojekt som så småningom resulterade i den artikel jag i dagarna lägger en sista hand vid. Tanken är att resultaten ska publiceras, och att alla NO-lärare på landets alla Kunskapsskolor ska få ett designat undervisningsupplägg för systematiska fältundersökningar i biologi, som inte bara är väl fungerade, utan dessutom beforskat av lärare för lärare.

Den studie jag under två års tid ägnat mig åt tillsammans med Charlotte Lennartsdotter från Kunskapsskolan i Ystad, och Per Rohlin från Kunskapsskolan i Katrineholm, handlar om att förflytta undervisningen från teorin i lektionssalar till praktiken ute i naturen. Ett FoU-projekt genom STLS (Stockholm Teaching and Learning Studies) i vilket vi ville frångå kokboksexemplen och låta eleverna själva ställa frågorna, undersöka dem, analysera och dra slutsatser utifrån sina resultat. Vi ville att undersökandet skulle växa fram ur elevernas egna intressen och genom detta låta dem äga sin egen undervisning och kunskapsprocess.

Ute i naturen händer det hela tiden saker. Småkryp rör på sig och fångar någons intresse, organismer är extremt små eller utformade på ett fantastiskt sinnrikt sätt och det skapar en fascination hos eleverna. Frågor väcks och diskussioner tar fart. I det praktiska arbetet är det också nya elever som kommer fram och visar sina kunskaper. Vi är alla olika och har olika behov. Vi är också olika i vår förmåga att visa våra kunskaper. När vi är ute i fält är det en kombination av teoretiska och praktiska kunskaper och förmågor som prövas och det gynnar helt enkelt flera olika typer av personligheter.

Att forska som lärare har för mig varit oerhört lärorikt och utvecklande, både ur ett didaktiskt perspektiv och ett personligt. Det finns mycket vi kan skruva på, inte bara i undervisningen som sådan, utan också i våra egna roller som lärare. Jag såg ett utvecklingsbehov i den undervisning som gavs i biologiämnet överlag och jag bestämde mig för att hitta ett sätt att förändra den genom att tillsammans med mina två kollegor anta rollen som forskande lärare. Och det är just det vi lärare behöver göra mer av. Vi vet vad vi behöver och vill ha. Vi ser behoven av utveckling i kurserna och stegen, men vi ser också möjligheterna, och vi kan och bör utforska och beforska dem. Om vi vill äga vår profession, då behöver vi ta över rodret och styra skolforskningen åt det håll vi vill.

Vad som händer i min roll som lektor i framtiden är i skrivandets stund ännu inte helt fastställt. Just det här projektet är avslutat men jag vet att flera av er precis påbörjat era RAM- eller FoU-projekt och jag ser fram emot att få ta del av er skolforskning och att ta mig an nya utmaningar som har med undervisningsutveckling att göra. Tanken är att jag i mina framtida blogginlägg ska dela med mig av den resan med er.

Slutligen. Saknar jag universitetet ibland? Ja, det gör jag. Jag kan drömma mig bort till de där tysta, lugna korridorerna. Jag skulle behöva få stå där en stund då och då och bara andas. Det skulle vi nog alla. Men jag skulle inte byta tillbaka. Jag lever min dröm här och nu, bland högstadiets ungdomar och med alla de utmaningar som det medför. Varje dag som jag möter dem, varje gång någon vill veta mer, ifrågasätter fakta som inte verkar stämma, helt enkelt visar att de förstår eller vill förstå, då har jag nått fram och då sker små explosioner av eufori i mitt hjärta. Jag älskar den känslan.