Med Arsenal och morotskaka kan man komma långt

När jag utbildade mig till lärare hade jag och mina studiekompisar ett stående skämt. Det gällde att få in meningen “som lärare ska man vara personlig, men inte privat” i våra uppsatser - helst så krystat som möjligt. Vi tyckte nog att det var en kliché som vi hade hört eka tomt alldeles för många gånger.

Så här dryga tio år senare har jag fyllt frasen som då bara var ihåliga ord för mig med innehåll. I min praktik är det nödvändigt att vara personlig för att kunna skapa välfungerande relationer till mina elever och det är också i sin tur en av förutsättningarna för effektiv inlärning.

En av anledningarna till att jag sökte mig till läraryrket var att jag, tack vare jobb på låg- och mellanstadieskolor åren efter studenten, tyckte om processen att lära känna elever och få deras förtroende. Jag kände ganska snabbt att jag hade fallenhet för att prata med barn och ungdomar på deras nivå.

När jag efter avslutade studier började jobba på Kunskapsskolan märkte jag att den pedagogiska modellen med det personliga handledarsamtalet och arbetet i workshop skapade naturliga möten där det fanns utrymme för såväl personligt anpassad undervisning som möjlighet till samtal om annat. Jag vinnlade mig tidigt att försöka lära mig något personligt om alla elever på skolan, vilket sedan gjorde det lätt för mig att verkligen se alla elever i praktiken. När hon som spelade innebandy bad om hjälp med att böja ett oregelbundet verb kunde jag passa på att fråga om hur det gick i senaste matchen. När Justin Bieber-fantasten ville ha feedback på en text fanns det anledning att säga något retfullt om kanadensiska sötpopare. Och när Chelseasupportern tittade in i engelskzonen kunde jag fråga om hur det hade gått i senaste matchen mot Arsenal (givetvis förutsatt att Arsenal hade vunnit den).

Att få elever att berätta om sig själv är sällan utmanande. När jag visar intresse för vem de är och deras intressen är det få som håller sig slutna. Jag är dock övertygad om att det måste finnas en balans i relationen mellan mig och eleven; jag kan inte förvänta mig att eleven bjuder på sig själv om inte jag gör det tillbaka. Eleven måste förstå, för att parafrasera en ofta citerad reklamfilm från min ungdom, att jag inte bara är lärare - jag är människa också.

Jag vill hävda att jag är en person med många olika sidor. Mina intressen spänner sig från idrottens värld till samhällsfrågor, mat och dryck och kultur, men för att göra det lättare för eleverna att ringa in mig har jag valt att framhäva några få intressen. Jag brukar från första dagen med nya elever vara tydlig med att min största hobby är att följa Premier League-laget Arsenal. Ett annat sätt jag har profilerat mig genom på skolan är genom att i olika sammanhang påtala min vurm för morotskaka. Om en elev exempelvis frågar mig vad han eller hon behöver göra för att nå sitt betygsmål i engelska kan jag med glimten i ögat svara “Baka en morotskaka” innan samtalet om vad som behöver fokuseras på tar vid. Arsenal och morotskakan - personligt, men långt ifrån privat.

Det kanske framstår som att jag har gått in i läraryrket med en Jönssonligantät plan i bakfickan, men dessa strategier har snarare utkristalliserats genom att jag har reflekterat över vad jag faktiskt gör för att bygga relationer med mina elever. Jag har i efterhand konstaterat att jag i början av min gärning hamnade mer i kompisrelation med mina elever snarare än att vara - som det populärt heter - den vuxne i rummet. Med åren har jag blivit bättre på att hantera den balansgången. Det bästa sättet att hjälpa en elev är knappast att låta saker som borde förmedlas hem till vårdnadshavaren stanna mellan mig och eleven i något slags lojalitetssyfte, vilket hände tidigt i min karriär. Idag sitter den typen av gränsdragningar i ryggmärgen och jag kan efter att ha byggt upp en förtroendefull relation med eleven snarare förklara för henne varför det är bra att föräldrarna får den där informationen.

I ett yrke där så mycket handlar om personligt samspel är relationsbyggandet en katalysator för utveckling och framgång. När jag strävar efter att ha en personlig relation med mina elever blir mitt uppdrag så mycket enklare samtidigt som förutsättningarna för att genomföra det som styrdokumenten kräver av mig som lärare blir mer gynnsamma. Om inte annat får jag äta en hel del morotskaka, för jag har redan fått tre stycken av elever det här läsåret. Den delen av min personlighet har med all önskvärd tydlighet nått fram - och det säger nog något om vikten av att vara personlig.

Axel Asplund
Lärare, Kunskapsskolan Uppsala Norra
Bloggar bland annat om: Att bygga relationer med eleverna.
Hör av er: axel.asplund@kunskapsskolan.se