Emma Rova om insektsskräck, fältstudier och ninjareflexer vid lägerelden

Det är natten mellan den 19:de och 20:de september 2019. Mörkret har sedan länge sänkt sig över naturreservatet Skattmansöådalen i Enköpings kommun. Dit har årskurs 9 tagit sig till fots tidigare på dagen med tung packning på ryggen. En sträcka på lite drygt två mil genom en oländig och oändlig vildmark (i alla fall om du frågar niorna).

Och där sitter vi nu allihop, elever och lärare, vid lägereldar och grillar marshmallows och berättar spökhistorier, gemensamma minnen och roliga anekdoter för varandra. Det är lite kallt om ryggen, men värmen och ljuset från eldarna, den härliga känslan av samhörighet och det där lite vemodiga av att tiden tillsammans håller på att ta slut, gör att vi alla dröjer oss kvar en liten stund till.

Plötsligt utstöter en av eleverna ett fasansfullt skrik och kastar sig upp från marken. Innan någon hunnit reagera flyger en mobiltelefon i en vid båge genom luften och landar mitt i den glödande kolen. Eleven viftar med armarna och fortsätter att skrika paniskt. Jag reser mig förskräckt upp och frågar vad det var som hände. “En insekt”, skriker eleven. “En insekt landade på min mobiltelefon!”

“Åh, nej!”, skriker en annan elev. “Mobilen ligger ju i elden! Fan också, den smälter!”

Mina sedan länge inövade ninjareflexer kickar in (jag har varit lärare länge nu) och jag dyker in med fleecebeklädda händer i glöden för att om möjligt rädda mobiltelefonen. Den är varm och skalet av plast klibbar fast på mina vantar. Eleven som kastat telefonen är i upplösningstillstånd nu, både på grund av den alltför nära kontakten med insekten och den förmodligen döende telefonen. Andra elever börjar oroa sig för att det kanske finns fler insekter i närheten. Några gömmer sig i huvorna på sina hoodies, andra flyr in i tälten för att skydda sig från vidare angrepp. All denna tumult... För en liten insekts skull!

Några timmar senare ligger morgondimman tät över Skattmansöådalen. Luften är kall och fuktig att andas. I några få tält har det börjat röra på sig. Ett par lägereldar, som brunnit hela natten, matas med ny ved och frukosten har så smått börjat förberedas. Morgonen är tidig, alla är trötta efter alldeles för få timmars sömn och kropparna ömmar efter gårdagens långa vandring. Vi är ute på den årliga hajken med årskurs nio och om drygt en timme är det dags för den fältstudie eleverna förberett i två veckors tid.

Under tiden som jag plockar fram allt fältmaterial anländer min kollega Izaura från en av våra andra skolor. Hon är där för att ta del av den fältbaserade undervisning jag utformat. En undervisning som baseras på de forskningsresultat som jag och de andra lärarna Charlotte Lennartsdotter och Per Rohlin fick fram genom ett fältstudieprojekt vi arbetade med under två år. För första gången någonsin ska resultat nu omsättas i praktik och det känns lite som ett eldprov.

Så småningom börjar eleverna samlas runt mig och Izaura. De är trötta och kalla och jag kan se att de inte är helt taggade på uppgiften som ligger framför dem. Men efter en kortare genomgång och repetition av hur fältutrustningen används, börjar de olika grupperna ändå att gå igenom sina planeringar och samla ihop det material de behöver.

Alla har fått utforma sina egna frågeställningar och gjort egna planeringar utefter intresse och nyfikenhet. Jag tycker mig kunna känna att stämningen i luften skiftar. Den känns mer intensiv nu och spridda skratt, utrop eller uppmaningar om att hänga på eller komma igång hörs bland eleverna. Några vandrar iväg mot ett vattendrag, andra in i skogen, några ska göra mätningar längs vägkanten och ytterligare ett par grupper tar sig ner mot dammen, som ligger någon kilometer bort.

Ett par timmar följer där alla arbetar förvånansvärt fokuserat med tanke på omständigheterna. Jag och Izaura vandrar runt på området för att besöka de olika undersökningsplatserna och hjälpa till. Eleverna är relativt självgående och visar gärna hur långt de kommit, vad de stött på för svårigheter och hur de valt att lösa dessa.

Arbetet är strukturerat, diskussionerna livliga och antecknandet noggrant. Tiden går fort, förmiddagen har strax övergått i middagstid och det är dags för återsamling.

Grupperna får kort redogöra för vad de gjort och hur det gått. Vissa har tagit med sig burkar med småkryp som de låter vandra runt för allmän beskådan. Gårdagens skräck för insekter verkar ha förbytts till fascination och förundran och jag tänker på hur nyttigt det är att faktiskt få möta naturen och dess invånare genom den här typen av strukturerade undersökningar. Nu är det ju ingen som skriker… Men det är klart, det kan ju också ha att göra med att det inte är mörkt längre.

Fältstudien som årskurs nio gjorde i samband med hajken det här året, resulterade i väl genomtänkta och genomarbetade fältstudierapporter. Men också i en positiv utvärderingsenkät, i vilken eleverna lyfte fram värdet av att själva få välja sina frågeställningar och utforma sina egna planeringar, samt den känsla av mening som växte fram ur att faktiskt gå ut i naturen med ett tydligt syfte och en tydlig uppgift.

I forskningsstudien jag tidigare nämnde framkom bland annat just detta, att en lyckad fältbaserad undervisning grundar sig i väl förberedda elever som vet vad de ska göra och hur de ska gå tillväga, samt att de fått välja sina egna frågor och undersökningsmetoder.

Vår forskningsartikel på ämnet ska förhoppningsvis bli publicerad under våren och då kommer ni få möjlighet att läsa mer om just detta.

Under hösten som gått har det varit min uppgift att omsätta de resultat vi fått genom vår forskning till ett lärar- och elevunderlag och utforma ett förslag till en fältbaserad undervisning i biologi (och kemi), som vilar på vetenskaplig grund. Det underlaget är i skrivandets stund klart och ett designat undervisningsupplägg för systematiska fältundersökningar i biologi kommer snart att publiceras på Kunskapsporten.

Under den tid jag arbetat med materialet har många frågor och funderingar dykt upp i mitt huvud. Varför genomförs det så få fältstudier på våra skolor idag? Vad är det biologilärare ser som de största utmaningarna och svårigheterna? Vad behövs för att underlätta i den fältbaserade undervisningen? Jag bestämde mig för att utveckla projektet och faktiskt fråga lärarna. Vetenskaplig grund i all ära, men den bygger ju bara halva undervisningen. Det är viktigt att den även är förankrad i verkligheten med de förutsättningar och utmaningar som faktiskt finns. Vi får därför inte glömma bort den beprövade erfarenhet som våra lärare faktiskt sitter på.

Från den undersökning bland lärarna som jag gjorde visade det sig att tiden ofta upplevs som en begränsande faktor, tillika den egna artkunskapen och kunskaper om olika metoder för ett systematiskt undersökande. Vidare har efterfrågan på en litteraturlista och materiallista dykt upp, samt uppgifter som förbereder eleverna för en fältbaserad undervisning. Jag har försökt möta dessa önskemål och funderingar, byggt in dem i det underlag som vuxit fram och jag hoppas att det ska hjälpa alla våra NO-lärare. Att de ska ta steget ut ur klassrummet och låta eleverna lära om naturen, av naturen, i naturen. För den är trots allt inte så skrämmande som den ibland kan verka.

Så, slutligen, hur gick det för den där mobiltelefonen, insekten och mina vantar? Ja, jag kan ju säga att fleece smälter och det gör jätteont på fingrarna. Insekten hade tydligen vingar och jag hoppas verkligen att den hann ta till flykten innan telefonen hamnade i elden. Vad gäller själva mobilen så överlevde den faktiskt mot alla odds. Det var bara det avtagbara skalet som låg kvar bland askan i gryningen som en smält hög rosa bubbelgum.